— Buteljering —

När whiskyn har destillerats och mognat på ekfat i minst 3 år – Kan man dricka den då? Inte riktigt, om man inte är beredd att suga i sig whiskyn direkt från fatet. Lyckligtvis uppfann man även whiskyflaskor.

Trots att de mesta av single malt whiskyn i Skottland säljs till blended-industrin, så finns det en växande del som buteljeras för mänsklig konsumtion. I forna dagar tog man bara någon gammal kemisk flaska och fyllde direkt från fatet på destilleriet.

Då är frågan hur många flaskor whisky man får ut ur ett fat? Det beror på storleken på fatet. Den genomsnittliga (=200 liter) bourbonfat som ursprungligen var fylld med sprit på 63% kommer att ha ca 175 liter whisky kvar efter 12 år. Även alkoholhalten har sjunkit till omkring 55-60%. Utspädning av whisky till 40% alkohol innan buteljering skulle innebära att man kan producera ca 250 flaskor 70cl. Denna ”standard” på 70cl infördes i EU 1993 för att sätta stop på det kaos som rådde angående en mängd olika storlekar på flaskorna. Idag är just 70cl standard för en full flaska, till det finns det även en ”halv” flaska på 35cl. Till detta ger några destillerier ut mindre storlekar (miniatyrer) för att försöka sprida sin whisky (20cl, 5cl). 100cl flaskor finns mestadels skattefria, men rykten säger att de långsamt kommer fasas ut. Notera att i USA och några andra marknader är standardstorleken fortfarande 75cl.

När är det dags att buteljera whiskyn? Hm, det beror på… Olika whisky når sin pik vid olika tidpunkter. Som vi nämnde i tidigare kapitel finns det många olika faktorer som spelar roll i utvecklingsprocessen för en Maltwhisky. Det krävs helt enkelt en bedömning om just den aktuella whiskyn är på sin pik och bör buteljeras.

När det kommer till den faktiska tappningen av ett fat finns det två alternativ. En officiell buteljering (OB) genomförs av destilleriet själva (och/eller av det företag som äger det), eller via en oberoende buteljering (IB – Independent Bottling) som också är känt som en privat buteljering. Det finns faktiskt ytterligare en variant av buteljering – en så kallad bastard bottling (oäkta buteljering). En sådan buteljering avslöjar inte vilket destilleri som är modern till whiskyn – utan den förblir okänd. Dessa ”oäktingar” marknadsförs under tjusiga namn som ileach, Finlaggan eller Glenbridge istället för namnet på det destilleri där whiskyn är gjord.

Ett växande antal både OB och IB är så kallade single cask buteljeringar. Det innebär att innehållet i ett enda fat single malt whisky användes för just den buteljeringen. Ofta anges fatets individuella nummer på etiketten. Dessutom brukar det finnas information om vilken typ av fat som använts (bourbon, sherry, rom, portvin, madeira, bordeaux o.s.v), datum för destillering, datum för buteljering m.m. Naturligtvis är det detaljer som får oss fanatiker att frossa i vårt nörderi…

De flesta officiella buteljeringar är så kallade vattins – blandningar från flera olika fat. Även om allt gick perfekt vi destillering och mognad, så kan innehållet i ett fat bli förstört om det blandas i ”fel” vattings. Speciellt för OB (Officiella Buteljeringar) är det viktigt att de bibehåller sitt ”varumärke” och ger ut en whisky som år efter år smakar ”lika” – vilket deras lojala kunder förväntar sig. Det är ingen lätt uppgift, eftersom varje fat har sin alldeles egna karaktär. Trots detta är det häpnadsväckande hur liten skillnaden är mellan de årliga batcherna hos de stora producenterna. Master Blendern (mästar blandaren) har ju en mängd fat att använda sig av och måste försöka återskapa en tidigare blandning, och detta gör han/hon med förbluffande exakthet!

När destilleriet eller en privat buteljerare beslutar att en eller flera fat har mognat till en lämplig och lönsam ålder, späds whiskyn ut (40% är minimikravet) och buteljeras. Egentligen är påståendet om alkoholhalten inte alltid sant… Ett växande antal cask strength (Fatstyrka) buteljeringar släpps på marknaden. Dessa har ofta en alkoholhalt på mellan 50-65%. Förr i tiden betydde frasen ”Cask Strength” precis som det låter: ”direkt från fatet”. Men numera är det många så kallade Cask Strength buteljeringar (speciellt OB) som faktiskt är utspädda i viss utsträckning.

Men nu när vi valt vilken alkoholhalt vi ska ha, då borde väl whiskyn kunna buteljeras? Inte riktigt ännu, tyvärr. Ofta är en maltwhisky chill-filtered (kylfiltrerad) också. Den enda anledningen till denna process är att maltwhisky kan bli en smula grumlig när den kyls ned.

Lyckligtvis är fler och fler nya releaser un cill-filtered idag! Det innebär att vi kan njuta av en maltwhisky precis som den var avsedd: ren och ofiltrerad.

Till sist, ibland väljer producenten att tillsätta colouring (Färgtillsatser) till whiskyn. Om producenten anser att träet inte har gett whiskyn en tillräckligt mörk färg, är det tillåtet att använda små mängder sockerkulör (E150a) för att färga maltwhisky. Självklart görs detta för att whiskyn ska se mer aptitlig ut. Tyvärr medför detta att man inte kan bedöma färgen på whiskyn, som många vill, när de skall bedöma och testa en whisky. Så en whisky som har beteckningen no colouring vittnar om att den är ren från E150a.